Hösten 2017

Mikael Crawford

Inte någon uppbygglig historia. Så beskriver Mikael Crawford sin debutroman En liten bok om nästan ingenting.
– Jag planerade boken i minst tio år. Innan jag somnade planerade jag vad som skulle komma med i boken. Då handlade det om en mänska som bor på en ö. Samtidigt tyckte jag att 1970-talet i Östnyland var värt att beskriva. När jag har berättat de här historierna för folk har de undrat hur det kunde vara så där grymt och hemskt, gick det verkligen till så där? Därför tycker jag att de här historierna är värda att berättas.

En liten bok om nästan ingenting är förlagd till en liten by i Östnyland som lever kring fabriken. När strukturomvandlingen är oundviklig slår den hårt mot mänskorna i det lilla samhället. I centrum står en ung man som växer upp med spåren av både förluster och förlustelser i sitt minne.

-Boken är inte självbiografisk, den handlar inte om min familj, den handlar inte om mig. Varken den unga mannen, eller den äldre, är jag. Men historierna är såna som hände under min tid i byn där jag växte upp. Det är sånt som jag antingen var med om och såg och upplevde eller som annars hände.

– Tillbakablickarna i boken är nästan alla riktiga händelser. Det var de här historierna jag hade i åtanke först. Samtidigt, på ett sidoplan, funderade jag på en roman där en mänska bor ensam på en ö. Det var utgångsläget. Det svåra var sen att foga ihop dem på nåt vis, men trots det så beslöt jag mig för att försöka.

Därför rör sig berättelsen på två tidsplan, en bakgrund och en nutid. Är det här en allmängiltig skildring av hur det är att växa upp från pojke till man?
– Det handlar ju nog om en uppväxt och resultatet av en uppväxt. De flesta av oss blev ändå någorlunda normala med den här uppväxten. Som det står i romanen – största delen av mänskorna i byn var helt vanliga mänskor. Den här boken skildrar hur det kan vara för pojkar, med tävling och slagsmål. Men jag tror att det vara lika tufft för flickor. Det tar sig uttryck på ett lite annat sätt. Män är jättebra på att på ett ögonblick i flocken se hackordningen. För unga kvinnor är det lite svårare att genast se vem som ska underordna sig. Det är därför, tror jag, som kvinnor beskylls för att vara dåliga på teamarbete och prata illa bakom ryggen. För att hackordningen ännu är oklar blir också kommunikationen oklar. För en man i flocken gäller att ”vad han än menar så ska jag lyda” eller ”jag behöver inte lyda”.
– Det här är ju nog på många sätt en maskulin roman fast det definitivt inte är någon hjälteroman. Huvudpersonen är verkligen ingen hjälte. Det finns inte heller någon biperson att se upp till. Såtillvida är det inte någon uppbygglig historia. Sjuttitalet i den östnyländska obygden var en ganska märklig tid att växa upp i, tror jag.

Crawford har med stor behållning läst Sabine Forsbloms böcker, som ju också beskriver arbetarklassen i Östnyland på ett både dråpligt och hjärtskärande sätt. Men annars tycker han att den finlandssvenska litteraturen är märkligt tillrättalagd.
– Den är ofta väldigt välskriven, men det är något som känns väldigt sterilt i den. Jag vet inte vad orsaken är. Den här boken hoppas jag att inte känns steril.

Benjamin Laustiola

Motorcykelgängen är verkliga, de finns överallt fast vi kanske inte tänker på det. Terrorismen är ännu inte lika verklig i Finland, men den är ständigt aktuell. Därför ville jag skriva om de här två.

Benjamin Laustiolas bok Mannen från Amman utkommer i höst på Vilda Förlag. Den är tredje delen av en trilogi.

– Den förra delen handlade ganska mycket om droger och prostitution. Nu valde jag terrorism och motorcykelgäng. Det har alltid varit viktigt för mig att den bild jag målar upp av Helsingfors är realistisk.

För att få den här realistiska bilden behöver han ändå inte själv delta i kriminella aktiviteter eller vara medlem i ett motorcykelgäng. Det mesta går att hitta på internet.

– Jag sätter en ära i att alltid göra min research så bra som möjligt och att snacka med och intervjua så många som möjligt. Ibland kommer väggen emot i och med att jag inte har de resurser jag skulle behöva eller det namn jag skulle behöva för att dörrarna skulle öppnas. För den här boken t.ex var det ett mc-gäng som jag två gånger skickade mejl till, men dom svarade inte.

När arbetet med boken började var  terrorhotet mer avlägset. En attack mot ett mål i Skandinavien var rent fiktivt. När arbetet med boken var på slutrakan skedde attacken i Stockholm. Över en natt blev det som händer i boken, ett terrorhot mot Helsingfors, så mycket mer realistiskt.

– Det är ju också något jag behandlar i min bok att vi i Europa inte går säkra. När det gäller världens katastrofer och terroristhot så tycker man ju att här i Finland händer ingenting, att här är vi ju säkra. Nu tycker jag att det börjar se oroväckande ut, vi är långtifrån säkra.

Det som kanske förenar mc-gäng och terroristorganisationer är, enligt Laustiola, gemenskapen och ett behov att höra nånstans.

– Det finns väl hos alla mänskor men det är möjligt att det kan vara lite starkare hos män, om man lite generaliserar. Bägge bygger ju på hierarki. Det finns en klar struktur vem som bestämmer och att man har ett gemensamt mål att kämpa för. I terroristernas fall handlar det om deras tro, i motorcykelgängens fall är det inte så entydigt. Att skaffa sig pengar och social makt är väl det vanligaste. Kanske det inte finns så mycket gemensamt mellan de här två grupperna men när det gäller män överlag så tror jag att det där behovet att höra nånstans är ganska stort för de flesta.

 

Huvudpersonerna skildras som relativt glädjelösa och fixerade på sitt uppdrag.

– Jag tror att det är den bilden de vill ge. De är arga unga män, trots att de inte är så unga mera. Den bild de ger utåt är deras livsfilosofi. Sen tror jag nog att inom de här grupperna, när ingen ser på, så finns det hur mycket humor om helst. Samtidigt tror jag, oberoende om vi talar om terrorister i Mellanöstern eller om ett motorcykelgäng i Helsingfors, att de som är lägre i rang måste se upp med vad de säger åt dem som står högre i rang. Det handlar ju så mycket om att försvara sin position. Våldet är en del av verksamheten, så jag tror alla går lite på tå för ledarna.

Så mycket vet jag om män i grupp att det alltid finns humor och alltid är den där humorn rå, oberoende av om de sitter i en grotta i Afghanistan eller på en bar i Vanda. Däremot tror jag att terrorister är betydligt mer målmedvetna och hårdare mot sig själva när det gäller livsstil.

En del av researchen för boken har gått ut på att bekanta sig med Koranen.

– Jag måste erkänna att jag nog inte har plöjt igenom den från början till slut. Jag har sökt fram passager som passar till min berättelse. Men jag har läst så mycket jag har kunnat om islam på internet.

Efter tre kriminalromaner vill Benjamin Laustiola ändå inte kalla sig expert på Helsingfors undre värld.

– Jag har kört taxi i femton år och sett Helsingfors nattetid så jag har förstås sett mycket men den tråkiga sanningen är nog att jag använder fantasin.

 

Lars Strang

Hur såg livet ut för vanliga mänskor i en typisk liten stad i mitten på 1600-talet? Med den frågan som utgångspunkt började Lars Strang skriva på sin första historiska roman, Smedjan vid Sundet, om huvudpersonen Anders Smed. Hans nya bok, De okuvliga, som utkommer på Vilda Förlag i höst, handlar om samma familj men nu har Anders söner med sina hustrur och barn hamnat i fötterna på stormakterna under Stora ofreden i början av 1700-talet. Här kommer också Lars Strangs faster Hilda med i bilden. Rötterna finns i  Karleby.

-Den första med efternamnet Strang har bott på samma gård som några av romanens huvudpersoner sedan slutet av 1500-talet  Min faster Hilda, som var den sista som bebodde gården ännu på 1960-talet, berättade för mej om vilka umbäranden förfäderna genomgick på hemmanet under Stora ofreden. En del av händelserna i De okuvliga bygger på det jag har hört av min faster som i sin tur hört berättelsen av människor i tidigare släktled.

 

I romanen De okuvliga har smeden Anders redan hunnit nå en hög ålder. Han har två söner av vilka den ena odlar en bondgård utanför Karleby. Den andra är smed, precis som hans far, farfar och farfarsfar.

Under Stora ofreden ockuperade ryssarna Finland, eller rikets östra del som landet också kallades, och såg sig därefter tvungna att röja upp en obebodd linje i Österbotten för att inte svenskarna skulle sända hjälpstyrkor runt Bottniska viken. Under sitt uppdrag skövlade, plundrade och brände de ryska trupperna allt som kom i deras väg och man såg till att inga unga, starka män lämnades kvar. Arbetsföra män, kvinnor och barn togs till fånga och fördes till Petersburg där det rådde stor brist på arbetskraft. Ingendera av Anders Smeds söner ville bli kuvade av de ovälkomna ockupanterna. Därför fattade den yngre sonen samma beslut som 25 000 andra landsmän och flydde till Sverige. Den äldre brodern stannade kvar för att med sin fars hjälp försvara den gården.

 

Strang beskriver flyktingproblematiken såsom den såg ut för 300 år sedan. Systemet var förvånansvärt välutvecklat. Flyktingarna togs emot av magistraten i städerna, de registrerades och många fick bostad och arbete på ödehemman eller på gårdar där husbonden och drängarna hade skickats ut i Karl XII:s krig. De sjuka, gamla och orkeslösa togs om hand av en Flyktingkommission som delade ut understöd som hade samlats in som kollekt i kyrkorna.

– Det var fråga om väldigt stora summor. Att ge sitt tionde var en hederssak. Insamlingarna ordnades i hela det Svenska riket.

Man uppskattar att en stad som Umeå, som under Stora ofreden hade cirka 400 invånare, som mest fick se mer än tusen flyktingar invadera staden från öst. Förutom krigsbarnen och flyttningsrörelsen på 1960- och 70-talet är det här ytterligare en period i historien då svenskarna har räckt ut en hjälpande hand.

Strang hoppas att den här boken öppnar ögonen för det befängda med dagens diskussion om det ska vara möjligt att ta emot 1000 flyktingar i ett land med 5.5 miljoner invånare?

 

Lars Strang har en lång och en givande karriär bakom sig i företagsvärlden. När det blev dags att pensionera sig behövdes en ny sysselsättning för följande fas i livet.

-Initiativet kom från min bror som lockade med mig på en skrivarkurs i Venezuela. Skrivandet var inte något jag själv hade tänkt på tidigare. Men ganska snabbt tyckte jag att det var mycket givande att få forska, spinna ihop berättelser i helt nya världar och skriva ut dem till en roman.

De okuvliga är ett historiskt epos som levandegör de stora omvälvningarnas tid genom mänskornas upplevelser.